En grej som jag inte pratar om så ofta, speciellt inte så här offentligt, är att mitt amerikanska Green Card gick ut för nästan ett år sen. I augusti förra året skickade jag in min ansökan om ett nytt, och fick under tiden tillåtelse att vistas och jobba i landet i väntan på besked. Jag fick mitt första Green Card efter att jag gifte mig 2010. Sen höll som bekant inte äktenskapet speciellt länge, och jag har sedan skilsmässan gick igenom förra året gått runt och oroat mig ganska ordentligt över att få avslag och bli deporterad. Ett scenario jag inte ens vill föreställa mig eftersom jag har hela mitt liv här nu.
Efter en del research lyckades jag i alla fall ta reda på att det går att få förnyat uppehållstillstånd även efter skilsmässa, så länge man kan bevisa att äktenskapet ifråga var “in good faith”. Och det var det ju. Så jag samlade ihop en massa dokument, fyllde i blanketter, skrev brev för att lägga fram mitt fall och betalade ansökningsavgiften på 590 dollar. Detta var 11 månader sen. 11 väldigt långa månader.
Igår fick jag äntligen svar.
Kuvertet från U.S. Department of Homeland Security som låg i brevlådan när jag kom hem igår var både fruktat och efterlängtat. Bara tanken på att innehållet i princip skulle bestämma hela min framtid var tydligen lite för mycket för mina nerver att hantera, och jag kunde knappt öppna kuvertet för att mina händer skakade så kraftigt. Sen läste jag de första raderna, och hela de senaste två årens uppdämda stress, rädsla, nervositet och otålighet ville plötsligt ut på samma gång. Har aldrig känt en mer överväldigande känsla av lättnad. Jag får stanna.
