Igår pensionerades min chefs man från sin tjänst som Chief Warrant Officer efter 20 år i marinkåren – vilket är helt sjukt lång tid, med tanke på att han bara är 37 år. Jag fick i alla fall ledigt från jobbet för att närvara vid avskedsceremonin på marinbasen Camp Pendelton. Det var en fin ceremoni, även om jag mest satt och fascinerades över hur extremt amerikansk hela grejen var. Pampig musik, uniformer, patriotism, amerikanska flaggor, Gud och amen, honnörer, Star-Spangled Banner, tårdrypande tal och trupper av uniformerade 18-åringar i givakt i perfekta rader. Precis som det är i Hollywoodfilmerna, fast i verkliga livet.
Som ateist och antimilitarist kände jag mig något malplacerad, men det är jag efter snart 5 år i USA ändå ganska van vid.
Jag insåg kvällen innan att jag inte hade någonting lämpligt att ha på mig, så jag fick springa iväg och hetsköpa en klänning i sista sekunden. Här med min chef i mitten och kollega till vänster.
Min chef fick komma upp och ta emot blommor och ett certifikat för att ha uthärdat livet som militärfru så länge.
Efteråt gick vi ner till marinbasens strand och drack några öl för att fira. Älskar att jag alltså fick sitta på stranden och dricka öl på betald arbetstid – det vägde liksom upp det superamerikanska hjärntvättsförsöket jag fick utstå under morgonen.